Jag heter Elin Forsman. Föddes i Bollnäs 1987, där bodde jag tills jag var 16 år. Då flyttade jag till Örebro för att gå på frisörgymnasiet där.

Efter tre år tog jag studenten och flyttade jag hem igen. Jag fick jobb på en frisörsalong i Ljusdal. Pendlade till en början, men sen flyttade jag till Järvsö strax utanför Ljusdal, närmre så.

Jag träffade kärleken tiden jag bodde i Örebro, Andreas. Han flyttade upp till mig i Järvsö. Vi gifte oss hösten-06. Många anser nog att jag var för ung, men det är inget som jag ångrar, tvärtom.

Jag tog upp ridningen igen. (Red på ridskola från jag var sju år tills jag var 15år.)  Jag blev medryttare och sen fodervärd till en stor kallblodstravare som heter Tombo Jo (Jonte), (han var ca 165cm i manken). Jag hjälpte till med att utbilda honom till ridhäst. Ingen lätt uppgift, då han var riktigt stark och tung i handen. Han älskade att springa fort (gärna galopp) men tyckte inte om att träna dressyr, (alldeles för tråkigt och jobbigt.) Han såldes sen då hans ägare inte klarade av honom och jag villa ha en häst att träna hoppning med.

Jag lånade hem en varmblodstravare som heter Hurricane Alansa (Harri). Hade en kariär på travet innan, men sprang inte in tillräckligt så han skolades om till ridhäst. Tyvärr visade det sig att han hade ont i ryggen, muskelspänningar och ev sne i korset sen travet, så han fick åka hem igen. Jag visste ju inte om han skulle bli tillräckligt bra efter behandling, så jag ville inte chansa.

Jag blev medryttare igen på ett äldre halvblod som heter Viktor. Han har tidigare gått medelsvår hoppning men var nu i dålig kondition. Hans ägare var gravid och kunde inte rida så mycket. Jag red honom i ca ett halvår.

Under tiden fick jag kontakt med Askö Jans dåvarande ägare. Hon hade inte möjlighet att ha kvar sin häst, och var osams med fodervärden till honom. Jag hjälpte henne hitta ny stallplats, efter ca två månader blev jag fodervärd på honom och nu äger jag han.

Han hade ont i ryggen, muskelspänningar, men en duktig häst massör hjälpte oss med det, så han blev bra.Jag tränade honom i dressyr och hoppning, byggde upp hans kondition och muskler igen.

Han är en svår häst med mycket egen vilja, men efter mycket slit och tårar så har han blivit en riktigt trevlig häst att rida. Snäll och charmig har han alltid varit.  I höstas (2010) ställde vi upp på vår första 90cm tävling. Vi tog oss runt i alla fall även om det kanske inte var så vackert.

Nu håller vi på att träna inför kommande säsong.

Förra året, våren-09 gick jag som lärling till hovslagare. Jag har som mål att utbilda mig till hovslagare. Men tyvärr så hoppade min handledare av. Jag tror att han hade lite för mycket att göra, tyckte kanske att det blev för mycket att handleda en lärling. Men jag har inte gett upp helt. Ska någon gång i livet utbilda mig klart.

Jobbar nu som personlig assistent 50% och pluggar på heltid till undersköterska.

Vill helst jobba med hästar igentligen, vi får se hur det blir.

Följ gärna min blogg. Har tänkt skriva lite där hur det går med häst träning och tävling, utbildning, jobb osv.

Archer kom till mig i slutet på mars 2010. Jag letade efter en häst att ha som sällskap till Janne.

Jannes förra ägare tipsade mig om Archer, hon hade fått veta att hans ägare skulle flytta och inte hade någon stans att ha honom.

När jag hämtade honom så såg han ut som ett litet troll. Tjock och tovig päls, lång och traslig man, långa hovar som inte blivit verkad på över ett år.

Det var en bedrövlig syn. Han hade inte blivit riden särskilt mykcket under dom närmaste två åren. Och då han har partellaupphakning så behöver han bli riden regelbundet, för ju mer muskler det finns runt bakknäna desto mindre låser sig knät.

Hans kondition var lika med noll, och hade inte en gnutta muskler på kroppen heller. Vilket märktes väldigt tydligt i början då han pga partellan hade svårt att gå och röra sig rent. Och ville ogärna ta ett jämt stöd på bettet vilket orsakade att han gick snett.

Efter några ridturer så förbättrades han markant, tog ett jämnare stöd på bettet och rörde sig renare. Han fick även godkänt av veterinären efter besiktningen.

Efter lite frisering och klippning så såg han riktigt stilig ut.

Tror han trivs bra här, är jämt glad och kelig när man kommer. Har blivit bra kompis med Janne också.

Nu ska han bara få sätta lite mer muskler och få bättre kondition så ska han börja utbildas ordentligt. För ca två år sedan så fick han prova på att hoppa lite och det verkar han tycka va roligt, så det kanske kan bli en liten hopphäst av honom.

2010-10-15 - Har börjat hoppa honom nu. Jätteroligt tycker han, sätter fart mot hindret på en gång. Har hoppat som högst 60cm med honom. Lite vinglig mot hindret så man måste som ryttare rama in honom ordentligt mot hindret och vara i bra ballans själv. Annars blir det lätt att vi kommer snett på och han springer vid sidan om.

Han tar vänster galopp numera också, tidigare var han för svag i musklerna på den sidan för att han skulle vilja ta den galoppen. Så han har börjat bli lite starkare i kroppen.

Även arbetet på volt går mycket bättre nu. Starkare och mer ballanserad allmänt.

Så roligt när det går framåt. :)

Janne kom till mig December 2008. Hanns dåvarande ägare, kunde inte ha kvar honom och försökte desperat sälja eller få ut honom på foder.

Problemet var bara att han hade ont i ryggen och var för övrigt ur kondition. Jag tog hem honom på foder utan garantier att jag skulle behålla honom, och hon stod för behandling av ryggen.

Jag har som tur är en kompis som är utbildad hästmassör. Hon kom och masserade honom några gånger. Efter behandlingarna var han bra i ryggen, men totalt omusklad. Vi hade kommit fram till att ryggontet kunde ha berott på en dåligt anpassad sadel, antagligen den westernsadel som en tidigare ägare red han med. Hon kunde känna avtryck i musklerna efter den trotts att det var flera år sedan han hade den på sig.. Sen när den nya ägaren började rida honom så var han omusklad och överansträngde antagligen ryggen.

Jag började longera och skritta honom. Longeringen såg han som en lek. Gjorde låtsas utfall och ville bli jagad. Jag lät han hållas inom vissa gränser. Han lugnade ner sig så fort jag halade in honom.

Skritturerna  utökades med lite trav, som så småning om utökades med lite galopp.

Galoppen  hade han svårt med. Inte för att han är en travare, han har aldrig gått på travet. Blev aldrig inkörd ens. Reds in när han var i tre års åldern. Tränades i western och dressyr. Tävlade också lite i Western. Men enligt dom uppgifter jag fick så tränade hon aldrig galopp med honom. Utan det var den senaste ägaren som började med det, och hon hade bara haft honom i drygt ett år innan han kom till mig.

När han väl förstod galoppen, så tyckte han det var jätte roligt. I början orkade han bara några steg i taget, men utökade det sen.

Så långt allt väl.

När han började få tillbaka konditionen så började också problemen.

Först var det lite små tjafs, som att vägra gå ifrån gårdsplanen, eller bestämma sig för att gå hem efter halva ridturen. Jag stod på mig och tvingade honom framåt. Blev orolig ett tag att ryggontet kommit tillbaka. Men det hade det inte han var fin i ryggen, kunde heller inte hitta något annat fysiskt prolem.

Ridturerna blev bara värre o värre. Så fort han inte fick sin vilja igenom bockade han eller reste sig eller snurrade runt. Flera gånger som han var nära att gå omkull. Ett ställe var han nära att slå in en glasruta med hoven när han reste sig. Han hade lyckats dansa in nära ett hus. På ett annat ställe vara han nära att kasta sig in i ett taggtrådsstängsel runt en kohage.

Samma sak när vi tränade "dressyr", man fick vara nöjd om man fick han att trava runt volten ett varv utan krongel.

Jag gav aldrig upp. Jag kan stolt säga att han aldrig van en enda kamp mot mig. Hade jag planerat en viss ridrunda så skulle genomföra den om det så skulle ta hela dagen.

Efter ca ett halvår med svett o tårar, så hade han i stort sett slutat att bocka o stegra sig. Kunde bli en liten bockning ibland och lite små tjafs ibland, men inte lika extremt.

Han testar ibland fortfarande men märker på en gång att det inte lönar sig och ger upp.

Intelligent som han är så testade han lite nya metoder i sommras.

Så fort vi kom in på en ridbana, så blev han jätte trött och slö. Orkade knappt skritta, reagerade knappt när man gav han ett rapp med spöt.

Men på hemvägen då piggnade han plötsligt till, då blev det fart på honom.

Så höll han på en stor del av sommaren. Försökte variera träningen och rida på kvällen när det var svalare.

Det var jobbigt. Fick till slut lägga undan ridspöt helt, för jag hade börjat missbruka det. Såg inte så bra ut.

Jag tog han till en kompis över en helg i slutet av sommaren, och då fick miljöombytet honom att piggna till lite. Efter det gick det att träna honom igen.

I slutet på september-09 ställde vi upp på vår första hopptävling. 90cm clearround. Han tyckte att det hela var lite lässkit och vägrade på några hinder, men till slut så tog vi oss runt hela banan, så jag var jätte nöjd med han ändå. Han behöver få lite vana bara så kommer han att bli jätte duktig.

Har tränat honom i både dressyr och hoppning för tränare nu. Han har varit jätte duktig och utvecklats nå enormt.

Har tänkt ställa upp på både lite dressyr och hopptävlingarr. Det ska bli spännande.

Har som mål att han någon gång ska klara 1.10m hoppning och L:b dressyr.

Tyvärr så finns det många fördomar kring varmblodstravare/ridtravare. Speciellt bland hopp och dressyr ryttare.

Man menar på att varmblod skulle vara sämre som ridhästar, att dom inte kan galoppera eller få till en bra dressyrtrav.

Därför har jag tänkt skriva lite fakta om ridtravare och vad man kan göra med dom. (Om du har egen erfarenhet av ridtravare, positivt eller negativt, så får du gärna dela med dig av det. Eller om det är något som du inte inte håller med om, som jag skrivit).

Största problemet med Travare som ska bli ridhästar är att dom är så billiga. Därför lockas nybörjare och orutinerade ryttare att köpa dom. Och vad händer när man sätter upp en nybörjare på en pigg, het oskolad häst som bara kan springa? Det blir katastrof. Ryttaren har inte kontroll på hästen, hästen får dåligt rykte.

Ett varmblod som aldrig har gått på travet och som blivit inriden och utbildad av en duktig och rutinerad ryttare, har precis samma förutsättningar som ett halvblod har. Man kanske inte kan räkna med att kunna tävla i svår klass eller ens i medelsvår. Men hur många halvblod når så långt av alla hästar som avlas fram?

Vad är skillnaden mellan varmblod och halvblod?

I dom flesta länder är det ingen skillnad. Olika raser är avlade för olika ändamål. En del dressyr, en del hoppning och en del till körning och travsport. Men det är alla varmblodiga hästar.

Här i sverige så envisas vi med att kalla ridhästar för halvblod och travare för varmblod. Varför? Det ligger kvar sen gammalt. Med halvblod så menades det hälften kallblod hälften fullblod. Vanligt i sverige förr i tiden då svenskt halvblod (heter numera Svenskt varmblod) var en blandning mellan fullblods, frisiska och spanska hingstar och inhemska kallblodsston. Dom skulle användas till kavalleriet.  Dagens ridhästar har till största delen fullblod i sig, dom blir med andra ord varmblodiga. En del dressyrhästar har så pass mycket kallblod i sig fortfarande så man kan kalla dom för halvblod, men dom flesta har ca 70-80% fullblod i sig och resten andra inhemska eller gamla raser i sig, blir därför varmblodig.

Varmblods travaren är inget undantag. ca 70-80% fullblod resten Norfolktravare och Normandisk häst om det är fransk travare, Amerikansk travare har förutom fullblod, Morganhäst och Narragansettpassgångare i sig.

Hur är det då med exteriören hos travare? Dom är ju inte avlad för ridning.

Det är sant och det kan bli ett problem också. Många travare har längre rygg och högre kors än ridhästar. Det gör att dom har svårare för samling och för galloparbeten. Hätar med den exteriören är olämplig att använda som ridhäst om man vill göra mer än bara rida i skogen. Lång rygg behöver inte bli ett problem om man ger hästen tid att bygga upp starka muskler. Det gäller då att man vet hur man ska träna hästen rätt, annars så kan den lätt få ont i ryggen istället. Har man tänkt använda hästen till hoppning så ska man leta efter en häst med kortare rygg.

Om hästen har längre bakben än framben och då blir högre i korset, kan den få svårt att trampa in under sig och bära upp sig, då kan den inte bygga upp ryggmusklerna korekt. En sådan häst bör inte ridas hårt eller ha en för tung ryttare, för då kommer den in te att hålla särskilt länge.

En del travare kan också ha "krokiga" ben. Tex, kobent, kohasig, fransyskt, krokhas, veka koter, krokhas, osv. Det finns ingen häst som har helt korekta ben, hur fin stam dom än har, men större avvikelser kan ge problem och eller ge hästen ett dåligt rörelse mönster.

Långt ifrån alla travare har så dåliga ben att det skulle inverka nå särskilt på ridning och hållbarhet, även andra raser har dåliga exemplar inom rasen.

Det finns många travare med bra ridhästexteriör. Med lagomt kort rygg, långa raka och starka ben, lagomt lång hals, och bred bringa.

Kan man rida bra och har kunskap, tid och tålamod så kan en travare som även har gått löp bli en trevlig ridhäst. Det är inte heller omöjligt för dom att bli duktiga hopp eller dressyr hästar.

"Travare kan inte galoppera" finns det dom som hävdar.

Jo då, dom kan galoppera precis lika bra som vilken häst som helst. Problemet är bara att en travtränad häst har fått lära sig att det är förbjudet att galoppera, men det går att lära om. Sen behöver dom också få sätta rätt muskler. Har dom aldrig fått galopperat under sitt liv så har dom såklart inte rätt muskler. Men dom kan få.

Travar traven då?

Kan dom lära sig av med travartraven? Ja, men det kräver mycket träning och tålamod. Och precis som med galoppen så behöver dom en ny uppsättning med muskler. Då travartraven och dressyrtraven är olika.

Det är såklart lättare med en häst som aldrig har gått trav, för då har den aldrig fått lära sig den typen av trav.

Travare är fula och magra!

Håller verkligen inte med det påståendet. Har träffat många travare, och dom är i regel mycket vackra. Har ofta nätta och ädla huvuden och eleganta kroppar. Men det är klart, en travare i tävlingskondition har ju såklart extremt spedad kropp. Men med några års ridhästmuskler och lite hull så blir dom som dom flesta ridhästar i kroppen.

Travare är heta och nervösa.

Dom är avlade för att springa, så visst många är heta särskilt om dom kommer direkt ifrån banan. Men med en lugn och trygg ryttare och ett lugnt stall så lugnar dom snart ner sig.

Och eftersom att dom ofta är heta och pigga så är det en häst för ruttinerade ryttare, inte barn och nybörjare.

Vill man tävla hoppning eller fälttävlan så är det ofta en fördel med en pigg och framåt häst.

Nervösa brukar dom inte vara. Finns såklart alltid undantag. Det är ofta stressigt på en travbana och en del hästar blir förstörda av det livet tyvärr.

Travare brukar tränas och hanteras tidigt i livet, så en unghäst brukar redan vara van med att åka transport, ha utrustning på sig, stå i stallgång, i spolspilta, bli verkad  och skodd, tidigt i livet.

Dom är ofta vänliga och lätthanterade.

Läs gärna boken "Från tävlingshäst till ridtravare" av: Lillian Holmer.

På ridtravarföreningens hemsida finns det mer info. www.ridtravare.com

Se också www.ridtravare.ifocus.se